Du AIK, det vi har är … komplicerat …

Du AIK, jag vet att det inte finns någon mellanväg. Ingenting mellan hopp och förtvivlan. Jag vet att du är en krävande kärlek. Fast helt ärligt AIK, ibland skulle det vara skönt att slippa bo i limbo. För det är ju såhär kära AIK; antingen tar du mig till sjunde himlen, i euforiskt lyckorus, eller så.
Ja, du AIK vårt andra alternativ tycks vara på yttersta tåspetsen vid avgrundens rand, där förtvivlet griper tag i hjärtan, inga inspel fungerar och backlinjen läcker in som ett rostigt durkslag.

Fast det är ju därför det är du och jag AIK. För det finns liksom ingen mellanväg. Allt vi gör, oavsett lyckoeuforiskt rus eller avgrundsdjup förtvivlan är vår passion, vår bergochdalbana till relation. Alltså det som gjort oss starka, tillsammans, genom åren.

Du har varit där i min sorg och glädje. Stått där i min vilsenhet som barn. Lett mig varsamt in i vuxenlivet. Låtit mig tjuta ut min glädje och ibland min ångest.

Det är därför jag älskar dig AIK.

Men du, ibland är det svårt att förklara min kärlek till dig AIK, ja för andra alltså. Som till exempel varför tårarna rinner en hel hockeymatch när jag inser att vi, du och jag AIK, inte spelar i högsta serien nästa säsong.

Du AIK, det är svårt att förklara saker som att det kan vara livsviktigt att åka med dig till en byhåla dit inga bussar går en senhöstdag trots att vi redan visste att vi hade åkt ut.

Eller varför det ibland, på läktarn, bara måste vara BARA du och jag. Detta, trots att jag står mitt i det sjudande, sjungande klackhavet.

Det är svårt det här med kärleken till dig AIK. Ibland, som idag, när vi inlett säsongen med oenergiskt spel (Ja utom 80 minuter i derbyt) och jag står i Göteborg och vet att det kommer att göra ont. Då är det jobbigt att älska dig AIK.
Och jag vet och du vet att jag kommer att stå där i min förtvivlan. Komma till de där matcherna som jag redan innan vet strör salt i de öppna såren. Du vet och jag vet att min villkorslösa kärlek till dig gör att jag utsätter mig för avgrunden om och om igen. Jag kommer och sjunger för dig, låter hjärtat slå febrila extraslag för varje felpass, varje missad boll.

Medierna har fokuserat på hat i flera veckor nu. Men det de inte ser, inte visar är den villkorslösa, passionerade kärleken mellan oss AIK. Tänk om tidningarna också kunde se det vi ser. Fast de kanske inte har fattat det vi, du och jag AIK, vet. Det att vi har en relation som Facebook skulle kalla…. Ja komplicerad. Det är inte lätt att förklara sånt för folk AIK,

Men du och jag, vi vet ju.
Vi båda vet att jag, trots att jag skriver det här från ett tåg på väg hem från en match med felpassar och dålig energi, redan längtar efter nästa match.

Det är du och jag AIK, som det alltid har varit. Du AIK har gett mig ett lufthål där alla känslor är okej. En ventil för glädje, sorg, kärlek och förtvivlan. För det är jag dig evigt tacksam.

Och jag AIK, jag har gett dig hela den svartaste delen av mitt hjärta.

Advertisements

Leave a comment

Filed under AIK, AIKfotboll, AIKhockey, Allsvenskan, bortaresa, gnaget, InteAIK

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s