Vi kunde inte tala med varandra men fotbollens språk det förstod vi

Nu ska det inte handla om fotboll som sport, Inte om fotboll ur supporterperspektiv.

Nu ska det handla om Gaza, om fotboll över språkgränser, om AIK och varför fotboll för alla är så förbannat viktigt.

Jag sitter på en laggig stream när stora delar av min svartgula familj befinner sig i Belfast och ser matchen. Jag svär över knaggliga internet-förbindelser, över gula kort och uteblivna mål.

Jag har ångest över att inte vara på plats, att inte dela just den upplevelsen.

Just då piper det till i min telefon och på Twitter. Livet stannar upp:

Israel har gått in i Gaza med en markoffensiv.

Just där och just då stannar allting annat. Jag lyssnar på sändningen som nu ska gå över till radio men jag hör inte längre vad de säger.  Just där och just då förflyttas mitt hjärta till östra Jerusalem en varm, nej stekhet, julidag för ett par år sedan.

I minnet är jag med några unga palestinska grabbar på en av Jerusalems många, trånga gator.

Vi kan inte prata med varandra särskilt bra. Min arabiska då består av ord som ”sukran”, ” Maaslamha”, ” Sabàh al-keyr” och gester varvat med engelska, som de unga männen inte kan särskilt bra.

Men det finns en sak som förenar oss. Den där lilla burken som en gång innehöll någon form av läsk. Den där burken ligger just nu på den varma, stenbelagda gången i en del av östra Jerusalem. De tittar på mig, ler, jag sparkar till burken och plötsligt är det, i våra huvuden, inte längre en fjuttig Coca cola burk. Plötsligt talar vi samma språk!

I våra huvuden är det en fotboll och vi förflyttar oss till Old Trafford, San Siro eller Camp nou, där publiken skriker våra namn. Vi har inte det muntliga språket för vi äger inte varandras språk. Men i leken, i fotbollen, i spelet förstår vi varandra. För tacklingen, passningen och finten är universell. Vi behöver inte prata.  Vi skrattar, vi tacklas, vi är mentalt på Camp nou med strålkastarna och publikens jubel över oss.

Sen kommer de… De där som lätt skulle ha kunnat mistas för två helt vanliga 18-åriga skolflickor om det inte vore för deras bistra miner och det faktum att de bär varsin kall M-16 över axeln.

De rör sig åt vårt håll och vi kommer genast tillbaka från Camp nou. Vi vet att de där som kommer där inte pratar fotbollens språk, så vi sparkar iväg det som nu åter blivit en läskburk och sen springer vi. Vi springer fnittrande bort längs gatorna. Till Omar, till ett café med färskpressad apelsinjuice och varma skratt.

Vi befinner oss i ett land där konflikten hänger över oss. Där bomber och självmordsdåd inte är långt borta. I ett land som just i dessa dagar attackeras av sina grannar, unga män och kvinnor som egentligen borde leka och inte vandra omkring med varsitt stålgrått, iskallt vapen över axlarna. Det är just där och just då som leken med det som i våra hjärnor blev till en boll är viktigare än någonsin.När vi möts och ser att vi inte är så olika.

Vi har olika bakgrund, helt olika liv men vi pratar samma språk.

Genom fotbollen får jag ytterligare en familj där i Östra Jerusalem. P40828_423722438758_3704947_nå en middag hos en av ungdomarna får jag en syster och flera bröder. En familj som alltid kommer att vara med mig för de öppnade sin dörr, kramade mig, delade med sig av det lilla de hade.

Några veckor senare hälsar några palestinska ungdomar på i Sverige. Det första jag plockar fram är en fotboll och vi är åter tillsammans under strålkastarljus och mentala publikhav i ett myller av finter, utsparkar och dribblingar.

Och det är de minnena jag plockar fram nu när jag sitter på en helt annan plats än de. När jag sitter här i ett skyddat land, och kan gnälla över internetuppkoppling som om det vore mitt största problem samtidigt som de och deras vänner och familjer befinner sig i en situation där en starkare makt, med stålgrå vapen intar deras hem och dödar deras befolkning.

Mitt hjärta blöder för mina ungdomar i Palestina. I just detta attackeras Gaza av en markoffensiv och det är ofattbart, ogreppbart för mig i trygga Sverige.

40495_423722563758_403857_n

Och mitt hjärta blöder  för att jag i just detta nu:

  • Är i ett land där vi har chansen att förbrödra utan att någon i stålgrå M-16 jagar bort oss för att vi leker en lek på gatan. Jag sitter i ett land där vi tror att vi är sådär duktiga och inte behöver arbeta med värden och jämlikhet.
  • Tillika befinner mig i ett land där medlemmar i min starka fotbollsfamilj skriker burop till min vän när hon gör allt hon kan för att vi genom fotbollen ska bli starkare och närmare och mer välkomnande.

Fotbollen är det vackraste och starkaste språk vi har. Och jag är så jävla stolt över att mitt AIK går i fronten för ett förenande och förbrödrande arbete där fotbollens språk får oss att mötas, konfrontera och minimera fördomar som trots allt existerar i vårt land. Ett land där ett faktiskt problem är ett laggande internet och inte sönderbombade hus.

33508_423722193758_6998135_n

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sofia och Camillo jag är förbannat stolt över er och mitt AIK. Fortsätt kämpa!

 

 

 

Advertisements

Leave a comment

Filed under AIK, AIK-familj, Allsvenskan, Fotboll för Alla!, Socialt ansvar, Supporter, ViärINTEni

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s